det är väl likaväl att berätta hela historien:
ska upp till linköping imon med M som ska göra diverse undersökningar och även strålbehandlas. det är till 99 % säkerhet att han har cancer och metastaserande sån som har spridit sig upp till tinningen, alltså vet vi inte hur mycket de metastaserat eller vart någonstans de spridit sig i kroppen. visst finns det 1% chans att det inte är de men man ställer ju in sig på de värsta iaf. och jag tror verkligen inte att folk inte fattar hur mycket det egentligen tär på en. det gnager hela tiden och man är ju mer nervös nu eftersom diagnosen inte än är 100 %. men visst hoppas man på att det visar att det inte är det, att den ynka % är chansen till att han kan bli frisk.
men som sagt jag tror verkligen inte att folk fattar hur de känns. jo visst de som vart med om samma sak förstår ju hur de är men annars är de nog svårt tyvärr. men att höra att de ordnar sig eller att de kommer bli bra fastnar inte överhuvudtaget. jag vet ju att M inte kommer bli bra igen och därför kan man inte ta åt sig av sånt. det finns ingen chans att man kan de. och jag förstår att folk vill vara snälla men de bästa som går att göra nu är att bara lyssna. att höra att det kommer bli bra eller att de löser sig blir man nästan bara mer arg på.
många vänner som står mig nära stödjer mig verkligen i detta. jag är verkligen tacksam för att jag har er och att ni hjälper mig! även om det kanske inte märks så är jag väldigt tacksam och uppskattar er hjälp!
men sen finns det dem som bland annat jobbar med sånt här som jag snackat med som jag blir så jävla förbannad på. inte i helvete vill jag höra:

- vad tråkigt, men han är ju ändå upp till åren
- ja men vad tråkigt men han är ju ändå nästan 80 år

det spelar väl ingen roll hur gammal han är och vaddå upp till åren. ska man verkligen få säga en sån sak till en anhörig?!
och visst sjutton förstår jag att han är gammal men fattar dom inte hur vi som är anhöriga känner. hur jävla sårad amn blir av en sån kommentar?!  och hur har de ens mage till att säga en sån sak. jag blir så less på sånt. kan de inte förstå att vi har det jobbigt nog att försöka bearbeta allt som händer, och ta in allt. inte fasiken kommer jag gå runt att tänka: ja men han är ju ändå upp i åren. det är M ni snackar om! jag blir så jävla förbannad. var nära på att be personerna dra åt helvete! kokar nu. måste lugna ner mig.......

// sara