de senaste dagarna har jag verkligen funderat en massa på allt som försigår i mitt och alla andras liv runt mig. Det som jag mest blir skrämd av är att många nära en inte kan vara glad för ens skull när man väl mår bra. När man efter en lång tid mår bättre och bättre får man inte möta ett leende utan mer motgång. Det är väl så som folk säger: att den enas lycka är den andras olycka vilket är hemskt. det ska inte komma från de närmaste vännerna. När man får en sån reaktion så kan man ju fråga sig om det verkligen är riktiga vänner och om det är för min skull vänskapen finns eller för deras. är ni med åp vad jag menar? Hela livet har verkligen kastat omkull på bara några dagar. Folk har försvunnit och kärlek har hittats. Jag är på något sätt väldigt lesen för allt men jag kan inte rå för att le. jag är samtidigt så jäkla glad. Träffat en sån underbar människa som jag som sagt bara faller för mer och mer. Jag är lycklig. Kan man önska sig så mycket annat?  En underbar människa och de man har kvar är verkligen vänner man kan lita på och vill ha i ens liv!
jag ler :)

Lite att tänka på:
Utan vänner skulle ingen välja att leva även om han hade alla tänkbara ägodelar. Vänner är de där konstiga människorna som frågar hur du mår och väntar på svar. Fråga dig ibland på fullaste allvar om de människor du umgås med lyfter dig eller drar ner dig

// sara