Satt och läste igenom en blogg till en som var mig väldigt nära förr och som jag då älskade högt och såg upp till faktiskt. men som nu visat vart den personen står och hur jag är värderad. Vart jag och min familj är inräknade någonstans. Tog några utdrag från dennes blogg som gjorde mig väldigt upprörd.

Mormor nämde att min far hade ringt till henne för 2-3 år sedan och frågat hur det var med mej. Detta har hon aldrig nämt förut. Han har alltså gått den lilla extra mellanhanden: min mormor, för att fråga om Mej. Detta irriterar mej. Vill han veta hur jag mår/är så kan han höra av sej till mej.

Han kramade mej och sa att han skulle höra av sej, att han skulle ta hojen förbi Göteborg till sommaren.. Men efter det hörde man inte ett ljud ifrån honom. Han är sannerligen ett mysterium som jag aldrig kunnat lösa och som jag inte bryr mej mera om. Man kan inte leta efter spöken och Loch Ness monster i hela sitt liv. Vissa människor är inte födda med alla känslor och förmågor, jag kan inte göra så mycket åt att han inte känner något direkt band till mej

Han bara klipper av och lägger ner för han känner inga obligationer som förälder, som pappa.
Alla föräldrar har ett speciellt band till sitt barn, blodsband, ens eget kött och blod, en ovillkorlig kärlek, en beskyddnadsinstinkt, man vill väl, man vill allt gentemot sitt barn. Men det finns dom som inte känner ett skit också.
Många gånger i mitt liv har jag velat ha min pappa

Jag blir väldigt irriterad på detta då F (blogginnehavaren) utelämnat stora delar av sanningen. Det stämmer mycket väl att F:s far ringde hennes mormor för att fråga hur det var. men detta var efter att försökt få tag på dem i över 2 månader utan några goda resultat. oftast var det deras mor som svarat och bett honom fara åt helsike och aldrig höra av sig igen. det har även varit så att han fått ett brev hem på posten där de stod att F inte ville att han skulle höra av sig mer och inte ville ha honom i sitt liv längre. detta var när de var ca 14-15 år gamla. självklart sårar det honom väldigt mycket och jag vet inte hur många gånger man sett honom ledsen bara för att han inte kunnat prata med F. det där brevet han fick en dag satte verklligen spår i honom.
i många år har han försökt och försökt. Många gånger har F kommit hem till oss och sovit över och ätit middag med oss. detta var väldigt uppskattat och vi tyckte det var skitkul. men varje gång så bad hon alltid om pengar, oftast en mindre summa men efter ett tag förstod vi baktankarna med alla besök och då blev det inte lika roligt längre. Han visste inte längre hur han skulle bete sig eller vad han skulle göra. Alla de timmar som han och jag pratat om detta och verkligen försökt komma fram till vad som skulle göras eller hur det skulle hanteras, kändes på något sätt menningslösa. varje gång såg man hur mycket det tog på honom och hur dåligt han mådde. det skar i hjärtat av att se någon som man älskar och värderar högt må så dåligt. men han var stark och försökte dölja det. detta beteende hos F fortsatte ett tag, sen kom det fram att enligt henne själv led hon av psykiska besvär. Han fick skulden för detta, det var hans fel  och endast hans fel pga att han inte hört av sig eller velat ha dem i sitt liv. Detta hade enligt henne satt sina spår och gett henne en hel del psykiska besvär.
Han förstod inte vad hon menade och försökte att förklara alla de timmar han lagt ner på att få tag i henne, alla de svordomar och hot han fått ta emot då han försökt kontakta dem men fortsatte att försöka iaf, hur dåligt han mått över detta, över det brev han hade fått och hur han verkligen försökt.
Jag kan inte förstå hur F resonerar så som hon gjort. Hur hon kan ge honom skulden för något sånt, över hennes egna instabilitet. Att hitta en syndabock för att inte vilja ta tag i sina problem själv är fel. Det ger kanske en bra och kortvarig lösning men i längden skadar det de som F har omkring sig.
 Att hon inte analyserar den situation hon är i och börjar öppna ögonen för att se att han älskar henne och kan förlåta henne om hon bara ser till att ta tag i sig själv och ordna upp sitt liv. Han har försökt med alla medel att hjälpa henne, fixat jobb, erbjudit henne mat och rum och verkligen visat att han har funnits där. men F tackade nej till allt även om hon fick det serverat på ett silverfat.
Jag förstår honom att han inte orkar mer när han blir sårad varje gång han försöker hjälpa till. Jag förstår verkligen inte varför hon inte tar tag i sig själv, reder ut alla problem och hittar tillbaka på rätt spår igen. F skulle vinna så mycket på att göra det.
Jag älskade som sagt denna personen väldigt högt men gör inte det längre. Hon har sårat många inklusive mig väldigt djupt. Det är inte omöjligt att förlåta F om hon verkligen skulle be om ursäkt för sitt beteende och allt hon gjort mot mina närmaste. Men då måste hon verkligen mena det. Då måste hon förstå vad hon gjort för fel. Tyvärr så tror jag inte att detta kommer ske. kanske om många år men inte nu, inte på länge....

// sara