fick precis ett telfonsamtal. M hade en väldigt aggresiv metastanserad cancer som satt sig i en lymfkörtel. de vet inte om de fått bort allt så just nu är det bara att hoppas på det bästa. hoppas på att de fått bort allt och att han kommer ha många år kvar. de hade fått bort 3 dotterssvulster vilket var de de kunde hitta. men det första sjukhuset såg 4 st och vi började undra vart den fjärde gömt sig. kanske var det bara något som kom upp, kanske var den godartad, kanske har den försvunnit?
vi vet inte. men under sommarens gång kommer vi märka om de fått bort allt eller inte. skulle de spridit sig till lymfan så är de kört. det kommer gå snabbt. det kommer vara skitjobbigt. M hjärta har spökat med. blodtrycket ligger för högt och hjärtat flimmrar. hur grymt det än låter så är det så att cancern spridit sig så hoppas jag hjärtat tar död på han först. det låter grymt men efter att ha jobbat med cancerpatienter och efter att ha sett vilket helvete de har skulle jag aldrig önska mina fiender de. det är grymt att se och det skär så mycket i hjärtat. skulle aldrig önska någon det.
men nu är de bara att hoppas på det bästa och försöka leva ett så normalt liv som mäjligt. det är svårt att vara den glada bekymmerslösa tjejen som man var. man går bara och funderar på allt och undrar när man ska få ett samtal av att M finns inte längre. men man kan inte grubbla ner sig heller. fan allt måste vara borta, M ska leva!
(och nej jag är inte i ett förnekelsestadie, det är bara en av mina högsta önskningar för tillfället!)

// sara