haft en sjukt härlig dag. vaknade upp jämte en riktig sötnos och vi bestämde oss för att dra till lekeryd och äta deras berömda glass som han inte har ätit än. jättegott verkligen. håkan, frida sol och daniel hängde på där med. riktigt trevligt. sen cruisade vi runt med h¨åkans bil och slutade med att vi kom till en sommarstuga som hans mamma och jag tror att det var hans styvpappa men jag kan ha fel ägde. härliga människor och mysig stuga faktiskt. började knorra lite i magen och la dolce vita var vi och åt på. god mat var det men riktigt rejäla portioner vill jag säga. allt slutade med att sötnosen hamnar i vattnet och jag och håkan sitter och skrattar jämte. trevlig dag kan man säga. kul när inget är direkt planerat :P

har en klump i magen som alltid växer sig större när jag ringer vissa samtal och jag var tvungen att göra det idag. det känns hemskt att säga att man är tvungen att ringa till en person som man verkligen älskar så jävla högt och som jag ärligt talat kan dö för. men just nu så är de jobbigt. det var menningen att jag skulle hjälpa till en dag med diverse saker men såg nu att jag inte kunde pga att jag har omtenta. och jag vet att jag måste göra omtentan men får så jävla dåligt samvete för att jag inte kan hjälpa till. de har bett om hjälp nu en gång innan och jag har vart tvungen till att säga nej då med. pga situationen som är nu känns det så dumt att tacka nej. jag vet inte vad jag ska göra. känns som om jag håller på att glida ifrån dessa och jag vet att allt beror på situationen men de är så det känns. det är hemslt verkligen. ska man få dåligt samvete för detta eller grundar det sif i något annat? jag vill verkligen hjälpa tillf ör att jag vet att det behövs. men jag kan ju inte heller skippa saker som berör min framtid heller. men de känns verkligen som om jag sviker dem om jag säger nej om jag säger att jag inte kan hjälpa till eftersom man hör i rösten att de förstår men ändå att de blir ledsna. hur fasiken ska man klara av det? hur ska man lyckas att hålla ihop när de trycks på alla håll. men vill självklart hjälpa sina vänner som står en närmast med deras problem och stötta dem, samtidigt som man ska klara av sitt egna liv och bearbeta allt och hjälpa till med diverse sysslor som behövs. det är svårt verkligen men än så länge har man lyckats. det känns som om det man hjälp till med vart med på och att man bryr sig och ringer hjälper inte. man känner sig så hjälplös. det är svårt att prata om detta och verkligen säga allt för jag vet hur många som är skadeglada och jublar när de hör sånt här. det låter sinnessjukt men tyvärr så är de såhär, det är verkligenheten.

när jag har berättat detta för några vänner som är böand min a närmaste så har jag fått svaret att detta hade du väl räknat med att det skulle bli så. det är inget svar man vill ha av nära vän men jag förstår hur människan tänker men ändå är det inget svar man vill ha. det stänger det ämnet ganska bra. men iaf. lite för såna reaktioner och skadeglädjen som finns så vill jag inte prata om allt. känns som om det gör mer skada än vad det hjälper. även om det är att snacka av sig som verkligen hjälper.  man känner sig som ett vrak inuti. det är hemskt, det är skitjobbigt ch det tär verkligen på en. även om man kanske inte trodde det från början så gör det verkligen det.
ska ut på en promenad nu och försöka att rensa tankarna.

// sara