varför känns det som att ingen lyssnar på mig. jag säger en sak men det går bara in genom ena örat och ut genom andra. jag förståpr verkligen inte.
nacken gör ont så in i.... det verkar bara som om det blir värre och värre. men att vara sjukskriven från skolan finns inte i mina tankar. även om hälsan är viktigast så vägrar jag att komma efter i studierna och inte kunna ta examen med min "klass". känns som om det är där man hör hemma.
tänkte att jag skulle söka sommarjobb sen och funderar starkt på att vara sjuksköterska assistent. verkar verkligen kul och att man får hålla igång sina färdigheter. för hur lätt är de inte att glömma hur man sätter in en PVK eller tar ett vanligt blodprov. visst sitter det i huvudet men det är fortfarande något som man måste öva och öva på för att bli av med den osäkerheten som finns.
pojkvännen är i canada och studerar. 23 december kommer han hem men får inte träffa han förens ett par dagar efteråt. ska fira jul med mina föräldrar och han med hans så efter jul ngn gång. så får vi försöka att hinna med en utlands semester innan skolan börjar den 5 januari. tajt men det ska nog gå hoppas jag. får slita lite extra innan så ska det nog gå bra.
dags att hoppa i säng. imorgon blir det en äkta pluggdag. sen blir det fest och kåren.

// sara